Den här överseglingen var vår hittills längsta och samtidigt lättaste. Söndag lunch den 11 oktober seglade vi ut från Sines. Sines ligger ungefär mitt i mellan Lissabon och Portugals sydvästra hörn.

På tidigare väderfiler hade vi sett ett stort lågtryck från väster som kanske skulle nå fram till Madeira. Nu såg det ut som det skulle gå mer norrut, över till Azorerna, och vindarna verkade snarare bli för svaga än för starka. Mer och mer har vi pratat om att hoppa över Madeira (och grannön Porto Santo) och gå direkt till Kanarieöarna. Det är en till två dagar längre men troligen bättre vind och vi ska ju till Kanarieöarna förr eller senare.

Första dygnen har vi en del fartygstrafik att hantera. Först den nord och sydgående längs Portugals kust och sedan all trafik in och ut ur Gibraltar. Efter det blev vi verkligen ensamma på havet. Något eller några enstaka fartyg per dag såg vi på AIS:en, mer sällan i verkligheten. På hela resan ser vi en segelbåt som far förbi oss med genackern hissad.

För att få sova mer sammanhängande delade vi in natten (som ju är halva dygnet nu) i fyratimmarsvakter. Åtta till tolv, tolv till fyra och fyra till åtta. På dagen har vi inga fasta vakter. Då vinden var jämn, vädret bra och seglingen lätt kom vi snart in i rutinerna. Allting tar så mycket längre tid på sjön, framförallt när det gungar. Att diska utan att något åker i golvet/durken eller att diskvattnet skvimpar över är ett helt projekt. Förutom att titta på horisonten hinner vi med en liten aktivitet om dagen, en dag taglar vi ett par repändar, dagen därpå tar vi en dusch på däck och en annan dag knyter vi om knoparna till vindrodret. Vi får också ett par besök, en turturduva håller oss sällskap ett dygn och under ett av Ingelas nattpass flåsar en val alldeles intill båten.

Det blåser hela tiden rakt bakifrån, vilket faktiskt inte är det bästa då det är svårt att plattlänsa i den dyning som alltid finns, seglen slår fast vi har både spirbom och straffad stor, så vi ”kryssar” oss fram och jippar ungefär en gång om dagen. Först den sista dagen blir vi sugna på att komma till land. Redan på morgonen inser vi att vi inte kommer att hinna fram innan det blir mörkt på lördagskvällen, men vi försöker, det är ju svårt att segla saktare också.

Land i sikte vid halvfem på eftermiddagen! Ska vi gå in till land i mörker eller försöka driva i 12 timmar? Frågan kompliceras av att sjökortet inte verkar stämma. Öarna verkar ligga olika i kortet och på radarn. Vi provar att driva men det går med två-tre knop – alldeles för fort, Så vi startar motorn och smyger mot land på tomgång. Inget månsken i natt. På Lanzarote ser vi rätt mycket ljus från hus och vägar, färre ljus på Graciosa som bara har en by och inga vägar. Det ska finnas ett nordmärke i början på sundet mellan Lanzarote och Graciosa. Enligt sjökortet ska den visa ett blixtljus var fjärde sekund. Men då det inte finns något annat ljus och positionen är rätt bestämmer vi oss för att det vi ser är den fast den blinkar varje sekund. När vi kommer in i sundet stämmer sjökort och radarbild bättre och vi glider genom sundet, förbi by och hamnen och letar upp den vik som seglingsbeskrivningen rekommenderar. Ett tjugotal ankarljus möter oss. För säkerhets skull ankrar vi i lä från de andra båtarna på 21 meters djup. Klockan halvtre på natten öppnar vi en flaska champagne och byter från lanternor till ankarvakt. När vi vaknar vid tiotiden tittar vi upp på en vulkan och ett fantastiskt månlandskap, men mer om det nästa gång!