Första dagen

Anna tog en buss upp till Dublin för flyg till Sverige. Att åka med färja och tåg via Bryssel (där hon ska börja på cirkushögskola i höst!) gick inte att fixa pga. konstiga biljettregler.

Motorgång ut till havet via Dunmore East där vi tankade. Vi la oss utanpå en riktigt stor fiskebåt och drog slang från en tankbil som vi hade förbeställt – enklare och lättare än att gå 25 varv till macken med jeepdunk. Folk solar, leker och badar på stranden intill, första gången vi såg det i år.

Irlands kustlinje och mobiltäckningen försvinner bakom oss. Vinden är sydvästlig, på den kurs vi håller kommer vi att klara att passera väster om trafiksepareringszonen utanför Scilly-öarna vid Englands sydväst spets.

Första natten

Inga rev och båda förseglen helt utrullade, vi gör 6-8 knop!

Svårt att laga mat och diska pga lutning och rullning.

Ingela fyller år.

Andra dagen

Soligt och fint med bra segling. Några få båtar på väg till eller från Engelska kanalen. Via AIS:en kan vi se vilken hamn de ska till.

Andra natten

Vi tog längre pass inatt. Dels för att få mer sammanhängande sömn men också för att det är så lätt. Vågor och vind är inte alls så byiga som i skottland och Irland.  Vi har vänt på plottern och sitter uppkrupna under sprayhooden med böcker, musik, godis och frukt. Autopiloten styr lugnt och bra. Farten går sakta ner så det ser ut som vi hela tiden får längre tid kvar till mål.

Tredje dagen

På förmiddagen är vinden så svag att vågorna försvinner, bara dyningen utifrån Atlanten är kvar. Vi går för motor i två timmar för att ladda batterierna, få varmvatten och framför allt komma ner mot bättre vind.

Timern piper var 15:e minut varvid vi spanar av hela horisonten efter fartyg. Varannan timme skriver vi upp vår position, fart, vind och beräknad ankomst. Senare på eftermiddagen tar vinden slut igen. Det blir nästan overkligt lugnt. På med motorn igen. Allt fler fartyg börjar dyka upp vid horisonten och på vår plotter.

Tredje natten

Vi inser efterhand att vi hamnat mitt i stråket för fartyg mellan södra Atlanten och Engelska kanalen. De går alla mellan tre och fem gånger så fort som vi. Larmet går hela tiden och då det har bildats lite dimma är det bara att hänga över radar och AIS:en för att hela tiden styra för att hålla oss undan. Tidigt på söndagsmorgonen är vi igenom. Det var lite jobbigt fast inget fartyg kom närmare än en kilometer. Den nya tekniken gör att man ”ser” mer än man vill ibland.

Istället för fartyg får vi nu ett helt gäng med delfiner som simmar runt och under båten. Vattnet är så klart och djupblått att man ser dem flera meter under ytan i bara månljuset.

Nu har vi tagit oss över den beryktade tröskeln och djupet har ökat från 150 meter till 4 000 meter. Det klarar förståss inte ekolodet av, det har stannat på 4,3 meter – ett eko mot en delfin under båten tror vi!

Fjärde dagen

Nu är vi ensamma igen, inga båtar, ingen vind, ingenting. Rutinerna funkar bra, vi lagar mar, äter, sover och läser.

På eftermiddagen har vi sju delfiner som simmar med oss eller liksom drar oss fram när de simmar precis runt fören. Varje minut faller en av dem av och gör en runda och kommer tillbaka. Deras läten hörs tydligt upp till oss fast de ”pratar” under vattnet.

Vi provar flera gånger att stoppa motorn och börja segla men vinden är för svag och dyningen får bom och segel att slå fram och tillbaka så det gör ont att höra.

Fjärde natten

Natten är lugn men dyningarna får båten att rulla rejält. Inte ett eko på radarn. Ytterligare klar natt med månljus, stjärnor och silvergata. Under oss mer än 4 000 meter vatten. Närmaste land minst hundratals kilometer bort. Det är stort.

Femte dagen

Dags att välja hamn att sikta på. Hinner vi till land före kvällen eller ska vi sänka farten? Vi vill inte närma oss kusten med dess fiskenät eller lägga till när det är mörkt. Två valar dyker upp på några hundra meters avstånd, utblåsningarna och en stor svart rygg är vad vi ser, och att vattnet liksom blir alldeles stilla en lång stund där de varit.

Vi hinner in till Ria de Viveiro. Enligt Reeds kan man ankra norr om en lite ö på ostsidan och få lä. På andra sidan ön ska det vara ett område för fiske. Men när vi närmar oss verkar det vara tvärtom. Massor med flöten på nordsidan och ett antal segelbåtar för ankar på sydsidan.

Vi ankar, ringer barnen och öppnar en flaska Bollinger (tack Lena L och FS) i den ljumma skymningen.

Vi väntar oss en lugn natt men vid halvett väcks vi av fiskebåtar som lägger ut burar i närheten och vid halvsju är de åter och tar upp dem. En timme senare kommer en fiskebåt tillbaka. En bur har tydligen fastnat under vår ankarkätting och de har inte velat väcka oss utan kommer nu en gång extra bara för att hämta den. Vi lättar på ankaret och de får upp buren som visar sig innehålla en jättestor bläckfisk. De vinkar glatt och verkar inte ett dugg sura på oss.