Dublin

Starten på seglingen från Carlingford blev ganska dramatisk. Vi gick på morgonen ett par timmar efter högvatten. Den utåtgående strömmen gav upp till tre knop extra fart. Inne i deltaområdet var det helt lugnt men när vi närmade oss havet såg vi som en konstig vit brytande kant. Helt plötsligt var vi mitt uppe i ett område med stående vågor som var flera meter höga. Våg efter våg bröt över fören, tonvis med vatten spolade längs däck. Tjejerna som fortfarande sov väcktes av vatten som forsade in genom alla ventiler.

Motorn jobbade för fullt men vi rörde oss bara fram genom vattnet med en halv knop vilket gjorde det svårt att styra då knappt något vatten passerade rodret. Samtidigt åkte vi framåt med vattnet i sex knop och närmande oss snabbt den sista röda flytbojen (av stål) som markerade början på inseglingsrännan. Genom att lägga om rodret helt åt styrbord tog vi oss förbi bojen på fel sida. Ingela hade direkt rusat ner och börjat stänga alla ventiler, åtta stycken, och kolla att tjejerna var ok, vilket de var. Efter tio minuter som kändes som en evighet var vi igenom det värsta och kom ut på vanliga havsvågor.

Vinden vred efter hand över på väst och det blev en ganska bra segling med sol eller i alla fall uppehåll hela dagen ned till Dublin.

Vi valde gästhamnen i Dún Laogharie på södra sidan av viken. Hamnen är Irlands största med 800 båtplatser. Då den plats vi fått anvisad blivit upptagen av en båt som kom in strax före oss så fick vi lägga oss längst ut på platser tänka för riktiga mega yachter. Här var Y-bommarna bredare än vanliga bryggor. Istället för koder eller plastkort hade de infört ett system med fingeravtryck. Man lämnade sitt fingeravtryck i receptionen. Efter många försök varav tre godkända var avtrycket sparat i systemet. När man därefter skulle in på området stoppade man fingret i en avläsare massor av gånger och en röd lampa lyste varefter man fick gå runt huset och ringa på en vanlig porttelefon för att bli insläppt. Men en gång funkade det och då kändes det väldigt modernt.

Vi åt gott och mycket på stans äldsta pub från 1100-talet, men de nuvarande lokalerna var bara från 1652 som äldst.

Många hus är lika slitna nu som för trettio år sedan då Ingela var här senast, men här och var sticker nya kontor och andra hus upp som skär av och bär tydlig prägel av högkonjunktur och EU-bidrag. Sedan har det ju gått utför igen med ekonomin och en hel del av de nya byggnaderna står tomma.

Då vinden för ovanlighetens skull inte var sydvästlig utan väst till nordväst blev det bara en dag i Dublin.