Where the world is your oyster…

Klockan ringde vid halvåtta, solen sken från en molnfri himmel (när såg vi det senast?) vattnet hade sjunkit så vi nu låg på 4-5 meter och framför oss låg ett slott! Men vi utforskar varken slottet eller omgivningarna som ser trevliga ut utan kastar loss och fortsätter söderut. Först för motor och senare för segel, strömmen har vi med oss ett par timmar.

Vid fyratiden går vi in den vik som skiljer Irland från Nordirland. På nordsidan pågår en uppvisning av sjöräddningen med helikopter, båtar och vattenskotrar. Vi tjuvlyssnar på VHF på deras kommunikation. Väl inne i viken inser vi att vi åter missbedömt skalan på sjökortet. Det är ingen djup och skyddad vik utan snarare en jättestor bukt som är oskyddad från sydost. Därför kändes det säkrast att gå in i marinan och inte ankra utanför som vi tänkt i första hand.

Infarten var läskigt smal och väl inne gällde det att direkt bestämma sig för vart man skulle, men det gick. Enligt reklamen är marinan fyrstjärnig och har devisen Carlington marina – where the world is your oyster. Hur de fått de fyra stjärnorna utan varmvatten i duschen och den allmänna sunkigheten vet jag inte, men nog är det som ett ostron – hårt utanpå och slemmigt inuti. Och det är tur för de hård höga murarna skyddar oss från den starka vinden och den slemmiga bottnen tar mjukt emot vår köl.

Just nu är det spring dvs. några dagar efter nymåne och då är tidvattenskillanden som störst. På kvällen när vattnet har sjukigt 5,1(!) meter står vi stadigt på bottnen och en knapp halvmeter av kölen har blivit synlig. Vi blir lite stressade och lägger ut lite extra rep. Efter en timme börjar vattnet stiga igen – allt gick bra. Drygt tolv timmar senare är det dags igen, därefter ska amplituden minska. När vi ser oss omkring upptäcker vi andra båtar som också står på bottnen och de flesta av dessa har fenkölar och klena roder och det går tydligen också.