Att segla är drömmen om att leva i frihet, med en öppen horisont och oändliga möjligheter att välja kurs.

För oss har den senaste tiden, och egentligen hela den här resan som vi påbörjade våren 2017, varit ett sökande efter hur vi vill leva våra liv. Vi har låtet livet hända oss, förstås själva valt väg, men ofta låtit vinden, bildligt och bokstavligt, bestämma vår resa till sjöss men också i vårt liv på land.

I höstas, när seglingssäsongen närmade sig sitt slut och lågtrycken avlöste varandra tog vi upp Elin Alida på varvet på ön Illa de Arousa. Vi börjar bli stamgäster här och känner oss trygga att lämna båten över vintern. Ett par veckor ägnade vi åt underhåll och städning innan vi var klara för att resa norrut.

Liksom tidigare tog vi tåget. Vi blir mer vana tågresenärer för varje gång. Hade vi flugit skulle det bara varit en transport men tågresan blir ett äventyr och en upplevelse i sig, ibland strapatsrikt men oftast positivt med vacker utsikt och nya platser. Vi får en känsla av att begripa och bli en del av det europeiska inlandet på samma sätt som under seglingarna utmed kusterna. Järnvägsstationerna ligger oftast mitt i städernas kärna så vid ett tågbyte kan man gå ut på torget och känna på atmosfären en stund om det finns tid. Jag passade på att läsa lite språk i appen Duolingo i alla länder vi reste igenom. Nu blev det spanska, franska, tyska och danska – rätt roligt faktiskt.

Yngsta sonen Kalle och hans familj bor ju i vår lägenhet under det här seglingsprojektet så när vi varit i Sverige har vi bott på olika ställen varje gång, ibland hos den andra sonen Nils, på familjens sommarställe eller hos någon annan släkting. Nu har vi flyttat ihop med våra vänner och tidigare grannar i det kollektivhus vi byggde och bodde i när barnen växte upp och som vi lämnade när vi bestämde oss för att börja leva ett lite mer nomadiserande liv. Det var inte alldeles självklart att det skulle kännas rätt men det går så bra och vi trivs verkligen. För oss är det en frihet att bo på det här sättet som liknar friheten på båten med ett minimum av ägodelar som binder oss till en viss plats. Här har vi också nästan lika nära till vattnet som ombord på båten. Med skillnaden att vattnet är fruset och vi får susa fram på skridskor istället för på vågorna.

En förutsättning för det här fria livet, att kunna segla hit och dit när andan faller på, är förstås att det går att försörja sig. I vårt dagliga liv lever vi ganska billigt, äter oftast vegetariskt och har inte många dyra vanor. Men segling är ingen billig verksamhet, min pappa kallade båten för ”ett hål i havet där man öser ner pengar” därför behöver vi förstås ha inkomster också.

I Stockholm började vi se oss om efter arbete. Jag fick snabbt jobb på Hemmet för gamla, ett äldreboende nära vår bostad. För Mats var det inte lika självklart att hitta ett arbete som kändes rätt. Av en lycklig slump blev ett ekonomijobb ledigt på Mediehuset Grönt som ger ut tidningar  ”…för alla som vill förändra världen och se ett fritt, demokratiskt, solidariskt och hållbart samhälle…”. Eftersom Mats haft samma arbetsuppgifter på Stiftelsen Expo som han lämnade när vi seglade iväg kunde han hoppa på jobbet direkt. Sån tur kan man nästan inte ha tänkte jag men det har ju löst sig för oss varje gång så kanske är det ingen tillfällighet.

Nu ska vi försöka hålla fast vid våra jobb genom att jag kan komma och gå på mina mer eller mindre lösa anställningar och Mats ska prova sig fram om det går att sköta jobbet på distans när vi åker tillbaka till båten i april. Om det fungerar bra kan vi kanske segla en eller ett par månader åt gången, varvat med längre jobbperioder i Stockholm. Precis som tidigare är planen att stanna på det europeiska fastlandet för att smidigt kunna ta oss till Sverige när det behövs utan att vara beroende av flyg.

Det kan mycket väl hända att vi ändrar oss och får helt nya planer framöver och det är väl det experimentet livet går ut på?