Nu har vi fortsatt längs Galiciens kust, ut och in i olika rior, och vi blir bara mer och mer förtjusta i det här området. Faktiskt så pass att vi allvarligt funderar på att stanna till i trakterna över vintern och fortsätta segla här nästa säsong.

I Ares dit vi seglade efter några dagar i A Coruña träffade vi en engelsman som var inne på sitt fjärde år i Galicien och nu ankrat här i viken i fyra månader, om några dagar skulle han åka tvärs över bukten för att ta upp båten i Sada och fortsätta ”seglingen” nästa sommar. I Ensenade de Bornalle träffade vi en annan engelsman som gjort ungefär samma sak men som i alla fall seglar en del, fram och tillbaka i riorna, mellan städer, upp i floder och emellanåt ligger i skydd vid en sådan här liten by. Ja, vi får se hur det blir men vi har verkligen inte fått nog och hoppas att alla som seglar förbi de här trakterna försöker få tid att stanna till och se lite mer än gästhamnarna. Nu är det en bit in i oktober och i Sverige börjar våra seglarvänner ta upp sina båtar så det är kanske inte så konstigt att vi planerar för vintern även om det fortfarande känns som sommar här.

 

Så vad har vi då ägnat oss åt sedan vi kom till Galicien? I storstaden A Coruña låg vi i gästhamnen tillsammans med några andra svenska seglare och det blev trevligt umgänge på kvällar och dagar. Vi har glädje av våra cyklar som vi vecklar ut och hinner se mycket av staden med vackra hus, stränder, skulpturer och den antika fyren. Vi tar oss ända bort till IKEA dit det är tydligt att man inte tänkt sig att kunderna ska komma på cykel. På vägen stannar vi vid det privatägda museet för modern konst. Det ägs av gasbolaget, och trots att det är vackert och påkostat känns det lite underligt och ödsligt när vi väl tagit oss förbi vakter, blivit anvisade cykelparkering och som enda besökare släppts in.

Fin konst men man kan undra över relationen mellan konst och kapital när det så uppenbart är en reklampelare för ett storföretag, hur som helst ett trevligt stopp på vägen för oss. Nästa dag tar vi tillsammans med Åsa och Roy på s/y Andante tåget till Santiago de Compostella. Hit ska man egentligen vandra men vi har ju rest rätt långt på egen köl i alla fall. På torget utanför katedralen blandas sådana som klivit rakt ur turistbussen och köper en krimskrams-vandringsstav innan de fotograferar varandra med dom som äntligen tar av sig vandringskängorna och man kan på långt håll både se och känna på lukten att de verkligen kämpat för att komma hit. Vi har också tur som kommer i tid till dagens mässa med den speciella happening där man svingar ett enormt rökelsekar över församlingen.

Efter några dagar längtade vi efter att ankra upp på en mer lantlig plats och lämnade hamnen för att ge oss av västerut. Vi visste att det skulle vara risk för motvind och att det kanske skulle bli en del motorgång under dagen, men när vi kom ut i bukten var vinden rakt emot och vad värre var låg dyningen utifrån Atlanten på med flera meter höga och sugande vågor. När det blir så här är det verkligen skönt att inte ha någon brådska men också att hela tiden vara öppen för att ändra planerna. Vi vänder 180° och ankrar upp utanför byn i Ares en bit österut.

I Ares blir vi kvar några dagar i väntan på den nordostliga vind vi behöver för att fortsätta runt Galiciens kust. Vädret är så fint att vi får några härliga dagar på stranden, och precis som i Cedeira hittar vi till biblioteket som inte alls har samma charm men istället ett utmärkt internet. Det börjar bli en vana att söka upp stadens bibliotek för att få tillgång till internet. Ibland behöver man skaffa medlemsskap för att få en inloggning, därför börjar vi samla på oss lånekort från lite olika ställen längs vägen. Biblioteket är också ett trevligt ställe att sitta och skriva på, men för att låna böcker använder vi Stockholms Stadsbiblioteks hemsida och nu finns tex ”Återstoden av dagen” nedladdad på telefonen, rätt fantastiskt!

Tillslut vänder vinden och det är dags att segla vidare. På AIS:mottagaren kan vi se att det är fler än vi som tolkat väderprognosen på samma sätt och därför är ett antal båtar på väg ut från A Corunas gästhamnar. Men när vi får se ett gytter av båtar runt oss som alla definierar sig som ensamseglare förstår vi att vi hamnat mitt i en tävling för ensamseglare i små båtar på väg mot Kanarieöarna. Dyningen är fortfarande ganska hög och det är inte förrän vi vänder söderut vid den nordligaste udden vi får bra segling. Vi bryr oss inte om tävlingen utan glider med för bara genuan. På kvällen ankrar vi upp nedanför skogen öster om Camarinas. Fullmånen lyser och det är skönt att ligga för ankar så nära naturen att man känner lukten av barrskog.

Nästa dag ska vi ta oss förbi Cabo Finisterre (inte att förväxla med sin franska namne), kusten kallas Costa da Morte (dödens kust) och som man förstår kan det vara ganska dramatiskt här. Den här dagen gör den inte alls skäl för sitt namn utan vi får gå för motor på nästan spegelblankt vatten förbi den beryktade udden. Då vi gärna vill komma vidare går vi förbi den fantastiskt fina ankringsplatsen vid byn Sardinero och det känns bra att veta att vi faktiskt kan komma tillbaka om några månader.

Istället fortsätter vi söderut till Ensenada de Bornalle nordost om Muros. Förra gången vi seglade här ankrade vi på andra sidan Muros i Ensenada de Francisco och fick det mesta om bakfoten. Då missuppfattade vi situationen och trodde att vi var i staden Muros när vi i stället var i en förort.

Nu tog vi cyklarna in till staden och förstod precis varför alla tycker att man ska åka hit. Här fick vi det bästa av två världar, en stilla ankring i naturen med möjligheter till simturer runt båten och skogsvandringar men också strövtåg i den speciella staden med trånga gränder och murar.

I vandringsappen hittar vi en tur som börjar i vår lilla by och leder över två bergstoppar. Med hjälp av appen hittar vi stigar och skogsvägar som tar oss upp en bra bit genom odlingar och eukalyptusskog men innan vi kommer till första riktiga berget måste vi vända då ett gäng lösa hundar vägrar låta oss passera deras revir – trist, men vi hittar en annan väg ner där vi passerar en sömning liten by och kommer tillbaka till stranden precis när tidvattnet börjar stiga. I lågvatten är sandstranden stor och fylld av vongolemusslor som vi äter marinerade i olivolja, citron, vitlök och chili.

Nu när vi fortsätter söderut kommer vi passera några öar där det är naturreservat och ännu fler rior, det tänker vi utnyttja innan vi sätter fart utmed Portugals kust. Men mer om det i nästa inlägg.