Ordföranden har ordet nr 1-2017

När det här numret av tidningen kommer ut pågår båtmässan för fullt i Älvsjö, den mest hektiska tiden på året för OSK (förutom seglings- säsongerna på jordens alla hav för- stås). Tio intensiva dagar då vi i vår monter träffar gamla, nya och bli- vande långseglare.

Det är också nu som årsmöte med vidhängande årsmötesfest hålls. Vid årsmötet kommer jag att kliva av från styrelsen och avgå som ordförande. Det sker med den mest relevanta orsaken som går att finna i vår förening – jag ska ut och långsegla igen. Den enda orsak som ingen val- beredning skulle få för sig att ifrågasätta. Efter två år som ordförande och innan dess ytterligare några år i styrelsen och dessutom först som adjungerad lämnar jag nu stafettpinnen vidare.

OSK står för många fina värden. Vi delar ett intresse men också en livsstil. Vi driver den här föreningen helt ideellt för att stötta och inspirera varandra att kunna förverkliga våra starkaste drömmar. Och vi gör det genom vardagsslit med protokoll, bokföring, arrangerade av träffar och fester, räknande av tröjor, radiopassning, valberedande, kurser mm. Allt för att bibehålla och utveckla föreningen. Här vill jag, som ordförande, med styrelsens tacksammaste och lindrigaste uppdrag, verkligen tacka mina kollegor för alla de timmar och allt det slit ni lägger ner på vår förening.

OSK är, ur mitt perspektiv en förening som mår bra. Vi har hittat en form som fungerar och attraherar många, antalet medlemmar är högt, antalet deltagare i avseglingsgrupperna är på rekordnivå, kurserna är oftast tidigt fulltecknade och antalet besökare till våra aktiviteter är på gränsen till vad lokalerna klarar av. Vi ger ut en tidning som vi kan vara mycket stolta över, både till innehåll och form.

Ändå känns det som vi vågar prova litet nytt. Temakvällen om risker med alkohol på kort och lång sikt vid långsegling senast tycker jag var ett exempel på det, och jag är så glad för den engagerade diskussionen den kvällen.

När jag skriver detta är det på dagen tre månader till avsegling. Båten ligger infrusen vid bryggan, men eftersom det är en stålbåt har det tinat precis intill skrovet så hon rör sig lite sakta, sakta. Däck och sittbrunn ser värre ut än någonsin utan kompassen och livflotte som är på service, sprayhood och bimini som är nedtagna som mallar och trädetaljer som är hemma på slipning och oljning.

Listan på sådant som ska fixas och skaffas är lång, och billigt blir det inte. Samtidigt har en ny energi kommit när vi vet att veckorna till avsegling nästan går att räkna på fingrarna. Förutom båten är det lägenheten och förråd som ska komma iordning.

Men viktigast av allt, nu ska det bli av att träffa de där vännerna som det var så länge sedan vi såg. Är det inte märkligt att det är först nu det blir av, när vi inser att tiden är begränsad, att skjuta upp inte är ett alternativ? Varför fungerar vi så? Det och andra hobby-filosofiska tankar hoppas jag få mer tid både till att tänka och att skriva om. Men från nu får vi fortsätta höras via min seglarblogg www.elinalida.se även om jag hoppas kunna gästspela i tidning även framöver.

PS. Det är Ingela på omslaget! Bilden är tagen i Sandvik på Öland i maj 2009.