Varför vi valde att byta toa ombord

Publicerad i Oceanseglaren nr 1 – 2017

Vår båt var sedan vi köpte den utrustad med en bra vanlig manuell vattentoa av ett amerikanskt märke (Raritan). Hålltanken i rostfritt stål var på ca 80 liter och specialbyggd för att passa inne i väggen mellan toan och motorrummet. Tanken är placerad över vattenlinjen så tömning till havet kunde ske enkelt bara genom att öppna en ventil. Någon färdig lösning för att pumpa ur tanken fanns det inte utan bara ett lock under en av tofterna i sittbrunnen. Efter mycket funderande och testande lät vi bygga om ett munstycke och koppla på en slang så det blev möjligt att tömma tanken med en sug.

Då vi aldrig kastat något toalettpapper i vattentoan har vi sluppit alla problem med stopp i rören, och genom att spola igenom ordentligt och ibland använda vinäger har inte avlagringar heller varit något stort problem. Så på det hela taget hade vi en bra och fungerade toa-lösning på vår båt.

Varför byta?

Före vår långsegling 2009-2011 fanns det knappt några ställen att pumpa ut på. Under långseglingen såg vi bara en riktigt bra lösningen för utpumpning och det var i marinan inne i St Georges på Grenada. Där fanns det ett rörsystem till varje båtplats. Marinans personalen kom med en mobil pumpvagn som kopplades mellan båten och rörsystemet. Dock är vi osäkra om det som pumpades ut verkligen skickades vidare till något fungerade reningsverk…
Tillbaka i Sverige har det de senaste åren blivit vanligare med tömningsstationer, både elektriska som i Skurusundet och manuella som vid Ingmarsö och vid Arholma. De elektriska har varit notoriskt opålitliga och ibland legat så långt inne i hamnarna och på så grund vatten att de bara varit tillgängliga för båtar som troligtvis inte har något hålltank! De manuella, i form av en flotte i en skyddad vik, har vi gillat bäst, det är lätt att se när de är lediga, man seglar intill dem på rätt sida med tanke på vinden, ev lukt försvinner iväg från båten och den manuella länspumpen trasslar sällan. Men tyvärr är de forfarande allt för sällsynta, och det är ju inte rimligt att man ska planera sin segling utifrån var det går att tömma tanken. Det var väl inte tanken med lagstiftningen?

Problem med tömning har alltså gjort att vi trots bra hålltank alltför ofta varit tvungna att tömma tanken i havet.

Inför att vi skulle skulle prova att bo mer permanent ombord i hamn under längre tid kände vi att vi inte kunde vara tvungna att välja mellan att tömma ut tanken där vi ligger, ett alternativ vi inte kan stå för, eller att inte använda toan ombord överhuvudtaget, vilket inte skulle funka rent praktiskt. Det är inte alltid som solen skiner och bryggan värmer ens bara fötter, i alla fall inte när man blir kissnödig en svensk februarinatt.

Alternativ

Vad finns det då för alternativ? Marknaden för andra toalösningar är inte stor. Porta Port kemtoa där man man bär iland och häller allt i avloppet funkar inte någon länge tid och är ingen lösning när man inte har tillgång till marinor. Att hälla avfallet tillsammans med kemikalier i havet är ju till och med sämre en en vanlig vattentoa. Vad finns då kvar att välja på? Separerande och komposterande toaletter har vi sett tre modeller av. Den första på Milo Dalmanns båt, en stor ”tron” som hon importerat själv från Kanada, kanske den enda lösningen som fanns vid den tiden. De andra två modellerna, Nature Head och Airhead, har visats på mässorna de senaste åren.

Airhead

Vi valde Airhead eftersom den är mindre och passar bättre i vår båt. Den består av två behållare, en för fekalier som också är själva basen för toan och en mindre för urin och över det en separerande toasits. En fläkt kopplad till fekaliebehållaren ger undertryck i toan. Fläkten (en liten datorfläkt) ska gå hela tiden och är kopplad permanent till elsystemet, och går även när vi stänger av huvudströmbrytaren, på samma sätt som t ex länspumpen.

Monteringen av den nya toan var enkel. Vi tog bort den gamla toastolen men valde att låta de rengjorda slangarna ligga kvar under durken om vi skulle ångra oss. Toan fästs med två rostfria beslag i golvet/durken. Därefter ska bara ventilationsslagen dras till en genomföring i däcket. Vi hade som tur var en ventil i taket som passade perfekt. Fläkten sitter inte på toan utan vid genomföringen i taket så en elkabel behöver dras samma väg.

Erfarenheter

Som vid all ny teknik finns en hel del man behöver lära sig. Det kan vara lätt att bli missmodig när problem dyker upp. Men när man lär sig att hantera dem är det skönt när man inser att det finns fördelar.

Urinbehållaren är ganska liten (tre gånger har det blivit översvämning!) så vi har köpt en extra behållare för att kunna byta när vi inte kan tömma i land. Man kan förstås också ha en vanlig dunk att fylla över till. Vår rutin nu är att byta behållare varje morgon och sedan ta den andra med iland och tömma antigen i en vanlig toalett eller, om det finns, i den speciella tömingsstationen som finns i en del marinor. Den består av en ho med ett vattenmunstycke i mitten som med högt tryck spolar ur och tvättar rent behållaren.

När vi är ute i skärgården eller på andra ställen långt från marinor tömmer vi urinbehållaren ute i naturen på land. Alltid så långt från stranden att det inte är någon risk att kvävet ändå hamnar i havet, utan istället fungerar som helt okej gödning i naturen. När man tömmer urinen i naturen bör man tänka på att rester av antibiotika, hormoner och andra läkemedel hamnar i jorden, men är alternativet att det sprids i havet tror vi att skogen är det mindre dåliga alternativet.

Vid ett tillfälle blev det baksug i fläkten när vi seglade bidevind. Luften drogs in i båten via toaletten och det gick inte att vara inomhus. Besättningen hängde hulkande över relingen tills vi bytte bog och problemet löste sig automatiskt.

Kompostering

Komposteringen av fekalier har vi inte fått att fungera riktigt bra ännu. Första omgången använde vi barkmull som kompostmedel och vi har också provat att tillsätta enzymer för snabbare nedbrytning. Förmultningen kom inte igång, och det blev för blött, kanske beroende på låg temperatur. Efter det har vi använt kokosfibrer som säljs som blomjord på Claes Olsson. Den är hårdpackad och väldigt praktiskt, billig och enkel att lagra och hantera. Vi fortsätter att experimentera med olika mängd strö och vatten. Precis som tidigare med vattentoan lägger vi alltid toapapper i en separat tunna med lock. Fekalierna absorberas av strömaterialet, luktar sällan och nedbrytningen gör att behållaren inte fylls så snabbt. Men någon riktig ”blomjord” har det inte blivit. Hittills har vår lösning varit att tömma behållaren i dubbla sopsäckar och slänga i soporna efter 2-4 månader beroende på hur mycket vi använt toan.

Användning

Rent praktiskt då? Toaskålens främre del samlar in urinen som rinner ner i sin behållare. Den bakre delen har en lucka som öppnas med en spak på toans sida. Om man bara ska kissa lämnar man luckan stängd och då leds även urin som kommer i den bakre delen av toan ner till urinbehållaren, en praktisk finess framför allt för kvinnor.

En vattentoalett är ju enkel att rengöra med en toaborste efter användning, vatten finns ju alltid tillhands. Vi har löst det med en sprayflaska med en blandning av vatten och ättika och en vanlig diskborste. Det extra vatten som då kommer ner i fekaliebehållaren absorberas av strömaterialet.
Vad vi inte har testat, och som vi kan tänka oss blir ett problem är om man har många gäster ombord. Då gäller det att ha bra rutiner för tömning av urintanken. Det är nog då också risk för att kompostdelen inte hinner med utan blir för blöt och börjar lukta. Seglar man på kalla vatten är det nog också svårare att få komposteringen att fungera.

Med den här nya toaletten har vi skaffat oss lite mera jobb men också mycket bättre miljösamvete.