Ni kanske undrar vad det här är för slags resa. För att undvika samma läsarreaktion som Taru och Alex råkade ut för på sin blogg kommer här en liten seglingsbeskrivning. Var det inte segling vi skulle ägna oss åt? Jo, faktiskt händer det att vi ger oss ut på havet. Här om dagen seglade vi de dryga 20 sjömilen över sundet mellan Dominica och den lilla ögruppen Iles des Saints som hör till Guadeloupe.

Eftersom vi nu hade gjort de vandringar vi planerat på Dominica, (vi hann med ytterligare en heldagsvandring utmed nordkusten) och vi ville komma vidare innan de nordliga vågor man varnat för började komma ner till våra vatten, gav vi oss av.

Molnen hängde tunga över bergen och en och annan regnskur letade sig ner till kusten. Det här bäddade för en lite byigare färd än vanligt. Vi tog två rev i storen och sedan drog vi in och släppte ut på genuan vartefter vinden ökade och minskade. Vindstyrkan går från 13 till 30 knop på några minuter, för att lika snabbt mojna igen. För att hålla koll på regn- och vindbyar satte vi på radarn. Faktiskt är radarn till stor hjälp även i god sikt på dagen. Även om man kanske tycker att man borde se med blotta ögat att ett regnmoln närmar sig gör den extra hjälpen att man lättare bedömer avståndet så att man kan kryssa sig fram mellan skurarna.

På de här korta dagsetapperna blir seglingen ofta ganska intensiv. En av oss styr och den andra sköter skotningen för att parera de byiga vindarna. Ofta bryr vi oss inte ens om att koppla in vindrodret trots att det oftast styr bättre än vi någonsin kan göra, men vi kan också tycka att det är ganska roligt med de här passagerna som nästan påminner om skärgårdssegling.

In kom vi så i den lilla arkipelagen där vi hade tänkt oss att finna lä. Men ack vad vi bedrog oss. De nordliga vågorna hade nu kommit hit och letade sig in mellan öarna. Vi ankrade upp i den södra och oskyddade delen av viken där det fanns plats för oss.

En hel del dramatik har det varit här i hamnen. På VHF:en har franska kustbevakningen rapporterat om en försvunnen fiskebåt. En stor katamaran draggade (Mefisto hette den passande nog), krockade med båten framför oss och fortsatte sedan sin herrelösa färd mellan vår och den intilliggande båten innan ägarna dök upp och kunde reda upp situationen. Så på morgonen hade våra grannars jolle slitit sig. Mats ryckte ut och skjutsade ägarna så att de kunde rädda den. På förmiddagen dök det upp en ledig ankringsplats i den mer skyddade norra delen av viken. Upp med ankaret och iväg för att få en lugnare plats med mindre svall. Vi ankrar men får inte riktigt bra fäste, upp med ankaret igen, som nu känns ovanligt tungt. Vi har lyckats fiska upp en gammal boj med bojsten från bottnen med vårt ankare. Efter lite lirkande får Mats av den och vi kan äntligen ankra upp i lugn och ro.

Men här har vi inte bara råkat ut för dramatik utan vi har också råkat på gamla och nya bekanta. Vi träffade Selinda och Paul som vi lärde känna på Grenada. Nu har vi också fått träffa Marta, Marcus och Fox som vi hittills bara känt genom våra bloggar och e-post, så en del socialt liv blir det också av, vilket är väldigt trevligt.

Vi har en känsla av att seglare innan internet kom, träffades och umgicks på yachtklubbar. Så kom en tid när internetkaféer tog över som samlingspunkter. Men utvecklingen går snabbt och nu räknar man med att få ut den information man behöver direkt till båten, vilket gör att en hel del naturliga träffpunkter försvinner. Samtidigt är det nu så mycket lättare att hålla kontakten både med andra seglare och familjen som stannat kvar där hemma.