Under en vecka låg vi inne i marinan. Nu fick vi möjlighet att toppladda batterierna, fylla vatten och duscha i sötvatten. Att bara kunna kliva iland utan att packa och ta jollen hade framför allt nyhetens behag men snart längtade vi ut igen framför allt för att kunna ta ett dop mellan arbetsuppgifterna. Bland annat har vi:

• Servat toan och bytt packningar
• Bytt olja i motor och insprutningspump
• Installerat ett nytt nivålarm på toatanken
• Slipat rost och målat resten av däcket och hela överbygganden
• Reparerat och målat Dougengeneratorn
• Testat det vattentäta skottet mellan ankarbox och förpik – det var inte vattentät nu heller
• Lagat två hål på jollen

I söndags var det en matmässa på öns norra udde, ett arrangemang som vi hittat i lokaltidningen. Att läsa lokaltidningarna ger verkligen en inblick i de olika samhällena och en del tips. Mässan besöktes mest av lokalbefolkningen och när Egbert Charles som håller på att reparerar vår bogpropeller hejade och presenterade sin fyraåriga son kändes det som om vi fått in i alla fall en liten bit av foten i samhället här.

I de olika stånden såldes mat från länderna i Karibien. Längst kö var det till det till det Kubanska ståndet, kanske inte bara pga. särskilt god mat utan också för att de hade ett så byråkartisk system där varje beställning skulle hanteras av minst fyra-fem personer plus en kontrollant och på två språk. Bland alla mat, dryck och andra lokala varor fanns också ett företag som hette Hotel Chocolat. Där stod den svenska kocken Stina Person och lärde ut hur man gör chokladmousse och lökchoklad på kakao från St Lucia. Stina berättade att hon gått gastronomiutbildningen på Restauranghögskolan i Umeå – där vår son Karl just nu pluggar – en liten värld!

Efter köttpirog från Venezuela, fläskstek från Kuba och get i curry från St Lucia kunde vi hoppa över middag ombord den kvällen.

Vi såg att SvD i helgen kallade St Vincent och öarna i Grenadinerna för Västindiens bäst bevarade hemlighet, men det är det ju inte för er som har följt denna blogg.