Nu är vi som de flesta av våra vänner säkert vet hemma sedan flera månader. Det är märkligt så fort det går att byta identitet, ena dagen är man äventyrare och seglare på heltid och så plötsligt blir man landkrabba och prioriterar inte ens en tur till närmaste skärgårdsö, båten ligger fast förtöjd och vinterställningen är monterad.

 Trots att det känns avlägset ska jag, mest för min egen skull, försöka komma ihåg den sista biten hem till Stockholm. Jag plockar fram loggboken och kollar fotografierna för att minnas.

I det senaste blogginlägget lämnade vi Kielkanalen och seglade ut i Östersjön. I omväxlande sol, regn, åska, stilla vind och kulingbyar seglade vi österut. Först hade vi sett ut ett ställe som verkade vara en perfekt ankarplats, Heiligenhafen strax innan Fehmarnsund. Nu minns jag inte riktigt varför, men kanske på grund av det ostadiga vädret, bestämde vi oss för att fortsätta till Großenbrode med en gästhamn som såg bra ut.

Großenbrode ligger på andra sidan bron i Fehmarnsund, Vår mast sticker upp 21 meter och bron ska vara 22 meter hög så det borde ju gå bra. Mats zoomar in på sjökortet och hittar då en informationsruta där det står att det pågår reparationer av bron och att den bara har en segelfri höjd på 19 meter! Vi tittar i kikaren och kan inte se något bygge, försöker hitta upplysningar på tyska sjöfartsverkets hemsida, ropar upp båtar i närheten på VHF:en men får ingen rätsida på det hela. Vi seglar närmare och det pågår verkligen inga byggnadsarbeten som gör bron lägre så vi fortsätter och klarar oss under bron men med inte mer än en meters marginal så det kändes lite nervöst.

Öster om bron är det en lång och smal muddrad farled och här tar vinden plötsligt i och blåser på som allra mest när vi varken kan falla av eller gå upp mot vinden för att reva. Det går ändå bra och vi tar oss in till gästhamnen. För att vara säkra på att det finns plats för oss ringde vi i förväg och fick besked att det inte är några problem, men väl där hittar vi ingen ledig gästplats. Vi ropar upp hamnkaptenen som visar oss på den ena mer omöjliga platsen efter den andra och vi irrar omkring än hit än dit i den trånga hamnen tills vi bestämmer oss för att lägga oss mitt i hamninloppet. Det blir ganska bra tillslut men var inget vidare mottagande. Det visar sig att Großenbrode är en turistort med hotell, campingplatser och nöjesfält, inte direkt en plats i vår stil, men den har i alla fall några fina naturstigar och en bra mataffär.

 Nästa stopp blir Gedser i Danmark. Här är det mycket trevligare och vi cyklar och vandrar, bland annat till Danmarks sydligaste spets. 

Nästa anhalt är Klintholm där vi bara gör en snabb övernattning. Det blir ändå ett bra minne då det snabbt bildas en fin gemenskap mellan båtarna i den överfulla hamnen när vi måste hjälpas åt att förtöja utanpå varandra och lösa situationer när båtar kommer in sent och andra vill lämna tidigt.

 Vi längtar hem till Sverige och får en vacker morgonseglats förbi dom höga klipporna vid Möns Klint med kurs mot Ystad. I dom här vattnen är det mycket trafik, vi måste lämna företräde till lastfartygen som går i farleder som korsar varandra i olika riktningar och vi måste passera i 90 grader. Inloppet till Trelleborg är ett orosmoment med höghastighetsfärjor som skymtar vid horisonten och så, alldeles plötsligt, är dom inpå oss.

 Vinden ökar allt mer när vi seglar längs kusten och vi går i god fart mot Ystad, det är som om båten längtar lika mycket som vi. I Ystad får vi några riktigt trevliga dagar med besök av våra vänner Christer, Ann, Gunnel och Gert-Inge. Som vi har längtat efter det här. Här går vi också på Ystads opera och ser Tosca. 

Seglingen vidare norrut står vi på eftersom vi kan se att ett lågtryck närmar sig. Det blir bara korta stopp över natten i Skillinge, på Hanö (hit vill vi verkligen återkomma) och Sandhamn i Blekinge. 

Från Sandhamn gör vi en dygnssegling utomskärs hela vägen genom Kalmarsund och förbi Blå Jungfrun på natten ända till Oxelösund dit vi hinner just i tid innan stormen Hans är över oss. Här är det inte så skyddat som vi trodde eftersom dyningen letar sig in. Det blir ett oroligt dygn då alla i hamnen ser över sina och grannbåtarnas förtöjningar, lägger ut extra fendrar och hoppas att allt ska gå bra. En av båtarna släpper till och med förtöjningarna mot bryggan under natten, fångar upp en extra boj och svajankrar mitt i hamnen.

När stormen passerat blir det äntligen skärgårdssegling, genom det trånga och otroligt vackra Stendörren och vi ankrar i den skyddade viken på Ringsö, faktiskt på samma plats som vi ankrade när vi var på väg hem från Västindien för drygt tio år sedan. Det här är också vad vi längtat till och det är så fint att återse dom här platserna. Vidare förbi barndomens hemmavatten söder om Trosa och till Nynäshamns gästhamn där vi tar pendeltåget till Stockholm och hämtar upp äldsta barnbarnet Rebecka för en sista etapp.

Det blir två övernattningar, en i Napoleonviken och sedan en kort segling på bara ett par timmar förbi Saltsjöbaden och vi lägger oss på bryggan vid konsthallen Artipelag. Det här är väldigt generöst mot oss som kommer med båt, en gratis gästbrygga, visserligen utan el och vatten, men med en vacker skulpturpark och tillgång till museets toaletter. 

Nästa dag går vi via Baggensstäket och Knapens hål till vår hemmahamn på Djurgården. Efter drygt sex år får vi en fantastisk plats alldeles intill Waldemarsudde, väl skyddad och som närmaste grannar en svanfamilj och trevliga båtgrannar.

Resan från Galicien på Spaniens Atlantkust via Frankrike, Belgien, Holland, Tyskland, Danmark till Stockholm tog 80 dagar och blev 2045 nautiska mil. Den sydvästliga vinden har följt oss hela vägen och dagen efter att vi förtöjt vänder vinden till nordost!

Efter den här långa resan är det dags att ta hand om Elin Alida!