Nu är det hög tid för ett sånt där ordentligt blogginlägg där vi vi skriver om var vi varit och vad vi gjort.

Vi hade planerat att sjösätta på tisdagen, fyra dagar efter att vi kommit tillbaka till båten. För oss går det rätt bra att bo ombord även på land. Kylboxen är kopplad till färskvattentanken och vi har en separerande torrtoa. Lite läskigt är det ändå att röra sig på däck med betongen tre meter ner och vattnet är ju den rätta platsen för en båt. Vid femtiden på måndagen (en dag tidigare än beräknat) fick vi frågan – är ni klara att sjösätta NU? Och en timme senare var vi i sjön.

Det kom inte som en total överraskning att det kan gå undan här på varvet så vi hade ordnat det allra viktigaste. Innan vi åkte till Sverige lämnade vi in bommen till svetsaren för att fixa en spricka i en fog. Det gick på ett kick när vi väl påminde om det och sedan ville vi få bommen på plats för att se att den fortfarande passade. Vitala delar som rigg, segel, linor, motor och batterier tittades över. Efter ett par månader på varvet behövdes en ordentlig avtvättning ut- och invändigt och vattentanken fylldes på. Några reservdelar som vi hade med oss från Sverige skulle monteras och en del till toaletten låg och väntade på oss på varvet för att bytas ut. Det var säkert en massa annat vi gjorde men som vi nu glömt bort. Hur som helst var vi klara för sjösättning inom en timme.

Trots att personalen på varvet är proffsiga och har en lift som är rejält överdimensionerad (klarar 180 ton!) är det alltid en anspänning med sjösättning, våra tjugo ton hänger och dinglar i ett par band samtidigt som vi snirklar oss fram mellan båtarna över hamnplanen. Desto skönare var det att glida iväg för genuan till grannbyn Puerto de Cruz, som ligger på fastlandet tre sjömil norr om Illa de Arousa, och ankra upp utanför sandstranden tillsammans med s/y Glittra. Christina efterträdde Mats som ordförande i Oceanseglingsklubben, men har också lämnat uppdraget vidare och seglat iväg tillsammans med sin man Jan-Olov. Vi får några dagar tillsammans innan de fortsätter söderut.

Vi strövar runt i den färggranna byn (påminner lite om Tobermory i Skottland som är känt för sina olikfärgade husfasader) det finns en strandpromenad runt hela byn och vi går ut på en udde med en fin park men blir lite överraskade när det visar sig att stans finaste adress är ett reningsverk! Vinner kanske tävlingen om snyggaste reningsverket men det doftar inte så gott.

Dagen därpå seglar vi över till Pobra do Caramiñal som vi gärna vill visa för Christina och Jan-Olov eftersom vi gillar staden och har hittat så många fina vandringsleder här. Nu blåser det bara på allt mer från nordost från vilket håll ankringsplatsen är helt öppen så vi åker iväg till den norra delen av rian och ankrar upp utanför staden Boiro istället. Som seglare måste man alltid vara beredd att ändra sina planer efter vinden. Nu får vi istället se den lilla staden Escarabote och det blir ju också bra.

Våra vänner seglar vidare medan vi fortsätter utforska områdena runt ankringen, t.ex. plankar vi in på den helt nyanlagda men ännu inte öppnade stadsparken, hamnar på en privat fest i en annan park med säckpipsunderhållning och sång, byter böcker i ett miniatyrbibliotek, hittar kokosfibrer som vi febrilt letat efter till vår komposttoa och så seglar vi de tre sjömilen tillbaka till Pobra do Caramiñal när vinden vänder.

I viken utanför Pobra kan vi få in marinans wi-fi. Det är framförallt för att följa valvakan i Sverige som vi går hit just nu. Vi poströstade innan vi åkte från Sverige och vill förstås veta hur det går. När vinden blåser upp igen går vi in i marinan intill. Här träffar vi pratglada engelsmän, OSK-båten Mermaid på genomresa och de svenska barnfamiljerna ombord på s/y Barit och s/y Felicia, hit kommer också våra vänner Kaarina och Elisabeth med sin båt Too-tiki. Det är roligt att träffa så mycket olika människor, både nya och gamla bekantskaper. Mycket umgänge och samtal om politik, segling och livet till sjöss.

Vi lyckas äntligen pricka in öppettiderna till stadens lilla museum som tillägnas författaren Ramón del Valle-Iclán, en stilig karl som skrivit en massa böcker som översatts till över 160 språk (tokigt nog finns inte böckerna till försäljning i museets butik). De här dagarna pågår stadens stora gatufest. Det är musik, tivoli, marknad till sent på natten och framförallt är det stora dragplåstret när man på söndagen bär ut kristusfiguren från kyrkan och går i procession runt staden med levande ljus, säckpipor, lila kläder och votivgåvor.

När festen är slut börjar båtarna skingras. Too-tiki och vi åker till den norra viken på Illa de Aruosa där vi legat flera gånger tidigare så att det känns som vår egen ankarplats. Här är det tydligt att det börja bli höst, en av de tillfälliga restaurangerna är borta och toaletterna är låsta. Too-tiki åker över till varvet för ett snabbt lyft för bottenrengöring och byten av offeranoder mm. Vi hjälper till med polering av friborden och får som tack en god skaldjursmiddag på en av öns restauranger.

Så börjar det blåsa på igen och vi åker tillbaka till Puerto de Cruz men går in till marinan den här gången. Vi fortsätter att umgås med Elisabeth och Kaarina, gör cykelutflykt, strövar runt i byn och äter goda måltider ihop. En kväll lagar vi moules frites, det tycker vi passar bra här i musselland.

När vinden lugnar ner sig är det är dags för en stad som vi inte besökt tidigare. Cambados ligger på fastlandet sydost om ön Illa de Arousa. På vägen får vi sällskap av ett gäng delfiner. Det är faktiskt inte så ovanligt att man ser delfiner här, ibland strax intill båten i ankarvikaren. Hamnen i Cambados är för grund för oss så vi ankrar tillsammans med Too-tiki utanför hamnpiren.

Efter att ha dragit upp jollarna på en liten skräpig strand mellan illaluktande fiskeindustrier hittar vi in till de genuina och välbevarade kvarteren och ut till ruinerna av en fyr från romarriket. Vi vandrar också tillsammans längs vinodlingar i stadens utkant till Martín Códax som är den stora vinproducenten här i området. Namnet kommer från en medeltida kompositör. Det drivs som ett kooperativ och satsar på kvalitetsvin av den lokala druvan Albariño (nr 70088/130 kr på Systemet). Här går vi på vinprovning, får produktionen förklarad men får av hygienskäl inte se hur den går till.

Efter en månad är det dags att lämna Ría de Arousa. Too-tiki och vi seglar åt olika håll, dom mot Kanarieöarna och vi till nästa ria. Planen är att segla söderut, ut ur rian, på morgonens nordliga vind och sedan norrut efter lunch när vinden ska vända. Men vi lite morgontrötta och hinner inte iväg i tid så vinden dör ut och vi får ta motorn till hjälp större delen av sträckan ner till Illa Salvora vid rians mynning. Ön är ett naturreservat och vi registrerar besöket via internet under gång. Här finns inga bofasta men vi ser några besökare på land, en annan båt ligger för ankar och en fiskebåt fiskar med en liten snörpvad intill vår båt. Det blir bara en kortare lunchankring innan vi styr norrut. Några timmar är vi ute på öppet hav, det är en ovanligt lugn dag men dyningen slår ändå med imponerande kraft mot de klippor vi passerar. Eftersom vinden är svag så det blir inte mycket segling utan mest motorgång den här sträckan också. I Ría de Muros nordvästra hörn ankrar vi strax utanför marinan i Muros. Vi ligger så nära strandpromenaden att vi ut till båten hör människor samtala och barnen leka.

Det är tredje gången vi är i den här rian. Första gången ankrade vi vid stranden San Fransisco som ligger på norra sidan av rians mynning. Förra hösten ankrade vi innanför musselplattformar i Ensenada de Bornalle strax öster om Muros och nu ligger vi för första gången med båten i den här fantastiskt fina staden med sina smala gränder och stenarkader. Vi cyklar och vandrar, besöker ett fiskerimuseum och ett museum om tidvattenskvarnar. (Undrar varför inte den energin längre tas till vara när den finns alldeles gratis och förutsägbar.)

Nu har vi flyttat oss en bit igen, en ny strand, nya berg, nya skogar. Som enda båt ligger vi under stjärnhimlen och vaggar lite fridfullt utanför Ribeira.