Vi ville tillbaka till Galicien i tid för att uppleva våren. Två gånger förut har vi varit här, båda gångerna under sensommaren. Då har vi tänkt att vi skulle vilja se Galicien under våren med grönska, blommor, skira löv, fågelkvitter och innan det blir trängsel i ankarvikarna.
Nu är vi här igen och känner att vi har gjort ett val som passar oss och att det blev som vi tänkt. Vi förflyttar oss lite sakta mellan vikarna, gör vandringar i naturen när vädret tillåter, kurar i båten med böcker och poddar i telefonerna, tapas och billigt vin, när det blåser på och regnar utanför, ett och annat besök av någon grannbåt annars är det mest bara vi själva.
Någon kanske tänkte att det här med långsegling måste handla om våghalsiga äventyr på stormiga hav och blir kanske besvikna när det mer liknar en semestersegling i Stockholms skärgård.
Nåja, vi kanske blir lite hemmablinda ibland, för en del utmaningar är det väl ändå. Förutom vinden är tidvattnet alltid något vi måste tänka på. När vi seglar in i en vik behöver vi veta om strömmen är med eller mot oss, har vi låg- eller högvatten när vi ankrar avgör hur nära stranden vi vågar gå, hur långt upp på stranden måste vi släpa jollen för att den inte ska ha flutit iväg med högvattnet eller behöver vi knyta fast den längre upp på sjösättningsrampen för att inte ligga förtöjd under vattnet när vi kommer tillbaka från vår utflykt (föresten har vi redan lagat jollen två gånger den här våren så nu läcker den bara lite grann).
Långt in i riorna går det att få skydd för dyningen utifrån atlanten men så fort vi kommer längre ut mot kusten är det lika viktigt att veta hur vågprognosen ser ut som hur vindarna kommer bli. Väderleksprognoser lär vi oss att tyda på olika språk och med olika teknik. Som vanligt är det alltid något att fixa med båten (idag hittade vi t.ex. ett gammalt vattenlarm som aldrig blivit ordentligt installerat).
Hela tiden utmanar vi våra mindervärdeskänslor när det handlar om språkkunskaper. Vi jobbar på med språkkurser och försöker använda oss av vår usla spanska så gott det går. En tröst är ändå att den vi pratar med i alla fall kan sämre svenska än vad vi kan hens språk. Det viktiga är trots allt att klara av de situationer som vi hamnar i och att kunna skratta åt missförstånd. Men det skulle så klart vara otroligt skönt om språket inte var en begränsning. Trots allt kan språkhindren ibland göra att man blir ihågkommen nästa gång man möts på affären eller i marinan. De där mötena, i all sin anspråkslöshet, är viktiga att ta tillvara när man är långt från sina vanliga sammanhang.
Förutom att semestersegla mellan riorna har vi letat efter hamnar där vi kan lämna båten. I juli åker vi till Sverige för att arbeta och träffa familjen för ett tag. Det blev lite jobbigt när den ena marinan efter den andra sa att de var helt fullbokade just under den period vi behövde en plats och vi insåg att det hade varit bättre att åka till Sverige i början av sommaren i stället (men så finns det ju en liten person som vi vill träffa och som inte bryr sig om segelsäsonger i Galicien). I en ankarvik träffade vi tillslut en grannbåt som legat på varvet strax intill. Billig och bra, var deras erfarenhet. I nästa hamn träffade vi en annan seglare som legat på samma ställe och var lika nöjd. Vi tog kontakt med varvet och nu verkar allt ha löst sig – vi kan pusta ut!
