Efter nästan sju månader var det dags att lämna Lissabon. Vår plan var att ta oss tillbaka till Galicien (nordvästra hörnet av Spanien). Vi har varit på många ställen vi gillat men Galicien har blivit vår favorit. Där finns massor med skyddade ankringsvikar, fin natur, små mysiga byar och några större städer.

Att segla norrut längs Portugals kust är inte lätt. Nästan hela sommarhalvåret blåser det nordliga vindar pga det azoriska högtrycket. Runt ett högtryck blåser det medurs och Portugal ligger ungefär ”klockan tre” i förhållande till Azorerna. Men nu skulle det vara ett väderfönster under tre dagar med svaga vindar och låga vågor ute på Atlanten. Vågorna på Atlanten påverkas inte bara av det lokala vädret utan kan ha skaptas av oväder ända från USA:s ostkust.

Alla våra väderappar och vädersajter pekade åt samma håll, svaga till växlande vindar fram till tisdag morgon, vågor under två meter och knappt någon dimma.

För en vecka sedan var vi på vippen att kasta loss men då var prognoserna inte lika bra och vi insåg att det inte skulle kosta något extra att ligga kvar på månadsavtalet med marinan så därför ändrade vi oss och stannade ett tag till. De här dagarna använde vi till att ta hand om rost i kölsvinet och att rengöra gråvattentanken. Vi hann precis bli klara med de projekten på lördagseftermiddagen, äta en glass och lämna marinan när tidvattnet hade stigit tillräcklig. I ett varmt kvällsljus åkte vi ut på floden och igenom Lissabon. Vi har verkligen gillat stan och trots att vi varit här nästan sju månader har vi bara hunnit med en bråkdel av alla museer och andra saker som finns att göra här.

Vi ville hinna ut på havet Innan det mörknade och så blev det. Vid Cascais fick vi en fin solnedgång samtidigt som vi började känna av vågorna ute på havet. Det blåste mer än vi hade räknat med och vi var glada att vi för säkerhetsskull satt sjösjukeplåster bakom örat. Natten var stjärnklar och efter ett par timmar kom månen upp så helt svart blev det inte. Vi körde tvåtimmarsvakter och det funkade bra.

Det blev motorgång hela vägen, trist men nödvändigt om vi skulle hinna fram innan nästa period av starka nordliga vindar. Under söndagen tappade vi kontakten med land, både visuellt och på mobilerna. Vågorna minskade och vi bara tuffade på timme efter timme.

Två gånger bildades det tjock dimma, det gick på några få minuter, helt plötsligt ser vi bara några båtlängder framför oss och får helt lita till tekniken. Den teknik vi har för att hålla reda på vad som händer omkring oss är AIS som visar information om alla större båtar och en del av de mindre och så är det radar som ger ekon av alla båtar och en del fiskeredskap men kräver träning för att förstå vad det är man ser (det är lite som att använda både hängslen och livrem, och det gillar vi). Andra gången dimman kom var precis innan det mörkande. Det var lite kämpigare så vi valde att bryta vaktschemat och hjälpas åt att hålla utkik. Helt plötsligt ropade en båt vi varken såg på AIS eller radar upp oss och ville bekräfta att vi skulle mötas babord mot babord (typ högertrafik). Den hann komma ganska nära innan den till slut svagt syntes på radarn – pust. Samma natt började det lukta bränt och vi sökte snabbt igenom alla utrymmen i båten utan att hitta något, lukten kom nog inifrån land.

Under måndagen minskade vind och vågor ytterligare. Några timmar var Atlanten helt stilla och ”slät”, vattenytan bara steg och sjönk några decimeter som en långsam andning. Över huvudtaget var den här resan ganska händelsefattig, vädret var lugnt, båten skötte sig bra, vi kunde vila och laga mat utan problem och så var det väldigt lite att titta på, inga delfiner eller valar, några få havssulor och måsar. Portugals kust är känt för att det är så mycket fiskeredskap som man riskerar att fastna i och fiskebåtar att väja för, men den här gången var det överraskade lite och det var ju riktigt skönt.

Efter exakt två dygn ankrade vi upp i viken Ensenada de Barra, samma vik som vi lämnade i oktober. Det blev 248 sjömil för motor på 48 timmar. Nu på tisdagsförmiddagen har den nordliga vinden kommit igång igen och det är skönt att ligga för ankar i en lugn vik.