Efter en lång tågresa från Lissabon genom Europa var vi framme i Karbenning. Det är nog inte många som vet vad det är för slags plats eller var den ligger. I de västmanländska skogarna i Norbergs kommun, 16 mil nordväst om Stockholm, hittar man det här lilla samhället. Här bor ungefär 200 personer, det finns ett sågverk, ett föräldrakooperativt dagis, en aktiv bygemenskap, ett fik (som lades ner nu i jul), skidspår, en badplats och så faktiskt en järnvägsstation där tåget stannar!
Vår äldsta son Nils bor här med sin fru Vivi, barnen Rebecka och Stig, en katt, tre kaniner och femton höns. På landet kan man ha råd med ett stort fint hus med plats för flera generationer och det är tur för oss eftersom vi lånat ut vår lilla lägenhet i Stockholm till yngsta sonen Kalle och hans fru Emelie. Där kan vi inte tränga ihop oss allesammans särskilt länge men i Karbenning får alla plats och så får vi leka med barnbarnen och det är den viktigaste orsaken till att vi lämnat båten för en tid.
Tidigt i höstas tog jag kontakt med äldreomsorgen i Norberg eftersom tanken var att passa på att jobba lite när vi var i Sverige. De hade ett stort behov av arbetskraft så jag trodde att allt var klart med jobb över helgerna. Men när jag kom på anställningsintervju visade det sig att alla vikariat var tillsatta! Nu fick vi tänka om helt och som tur var var jag välkommen till min gamla arbetsplats i Stockholm och kunde också låna en lägenhet där. Nisse och hans familj skulle åka utomlands över jul och då behövde de hjälp att se till djuren, nu blev det Mats som fick ta ansvaret där. Under seglingen är vi inte ifrån varandra långa stunder så det är lite ovant att bo isär, kanske nyttigt på något sätt, men det är fint att känna att vi helst av allt vill vara tillsammans.
Att våra planer som verkat så bra och väl förberedda inte alls blev som vi tänkt kändes rätt frustrerande, samtidigt borde vi ju vara vana att anpassa oss efter ändrade omständigheter så som det är när man seglar och vädret gör att man plötsligt måste lägga om kursen. Det är ju faktiskt det här som ger seglarlivet en extra dimension och tränar oss att tänka i nya banor. Det blev också bra tillslut och nästa gång vi kommer tillbaka till Sverige är det sommar, även om man ju aldrig kan vara riktigt säker…
Under en och en halv månad fick vi träffa släkt och vänner, uppleva riktig vinter och vinterkräksjuka, fira Lucia, jul och nyår, jobba, fylla väskorna med båttillbehör vi haft svårt att hitta utomlands, besöka tandläkaren och vara med i en medicinsk studie , en del kultur (t ex Vårsalongen) och mycket lantliv.
Förra blogginlägget handlade om miljö och resor till och från båten. Då åkte vi ju tåg och det hade vi helst gjort tillbaka också. Nu kunde vi inte resa tillsammans och då tyckte vi att det kändes alldeles för besvärligt att åka ensam med alla tågbyten och övernattningar och dessutom blev det svårt för oss att motivera en så mycket högre kostnad som det skulle blivit att åka tåg jämfört med flyg. Tråkigt att det ska vara så här men det känns ändå bra att vi tagit beslutet att stanna på den europeiska kontinenten så att vi har möjlighet till ett annat val nästa gång vi behöver resa.
