Vi lämnar seglarmeckat på södra Antigua och seglar upp till Jolly Harbour på västkusten. Det är skönt att komma ut i fräscht vatten, kunna ta sig ett bad utan att riskera hälsan. Vattnet är turkost och inbjudande men inte så klart som vi trott så när vi som vanligt hoppar i för att kolla att ankaret sitter ordentligt går det inte att se det på grund av alla korallpartiklar. Vi har ankrat upp en bit ifrån de andra båtarna så att vi kan nakenbada ogenerat, fast när vi tar vårt morgondopp kommer en jolle förbiåkande och en kvinna ropar exalterat, ”Oh my God, they are naked!!!!”

Här i byn finns en av öns mest välsorterade mataffärer med det passande namnet Epicure. Vi hittar både knäckebröd och till vår stora glädje lingonsylt. Vi fyller på förråden och till middag blir det rårakor med lingonsylt. På marinbutiken har vi inte samma tur, av vår långa inköpslista får vi bara tag på ett litet schackel till kicken.

Nu börjar det bli dags att fara vidare. Vi ställer klockan på ringning och seglar iväg mot Barbuda som ligger norr om Antigua. Med vind och framförallt vågor emot inser vi att det blir svårt att hinna innan mörkrets inbrott så halvvägs framme vänder vi och får en härlig läns tillbaka till Jolly Harbour. (Så olika havet ter sig beroende på om man har vinden med eller mot sig!) Att angöra nya ankringsplatser i mörker, och ffa  Barbuda som är ökänt för sina rev med över 200 namngivna vrak, är inget vi vill göra. Ett par dagar senare har vind och vågor vridit mot ost och den här gången blir seglatsen behaglig och vi får till och med se valar.

Första natten ligger vi utanför 11 Mile Beach. Här är det vackert och öde men också ganska mycket svall så vi flyttar ner till den mer skyddade Coconut Beach. Här träffar vi gamla bekanta från Grenada. Lynn och Ken från Canada och Dave från USA kompisseglar och ska nu vända söderut för att tillbringa ännu en orkansäsong i Mount Hartman Bay, så det var tur att vi hann träffas igen. Det blir några sundowners i sittbrunnen och vi delar en taxi in till stan.

Vi gör långa vandringar på öde stränder, snorklar på korallrev och paddlar med vår uppblåsbara kajak. Den här ön är nog det närmaste man kan komma drömmen om en paradisö.

Som en förberedelse för seglingen över Atlanten har vi börjat öva på att använda den sextant vi fick i avseglingspresent från Peter B Larsson, hittills har vi inte räknat oss riktigt fram till den plats där vi vet att vi befinner oss men vi fortsätter träna.

Barbuda är till skillnad från alla andra öar här en helt platt korallö, det är torrt och finns inga naturliga vattenkällor. Det tog tid innan ön koloniserades men på slutet av 1600-talet köpte den förslagne Christopher Codrington från Barbados hela ön till priset av en get och fick tillstånd att bärga de båtar som förliste utanför. Eftersom ön är så låg syns den först när man är alldeles nära och med korallreven omkring var det här en god affärsidé och öns enda stad har fått sitt namn efter honom. Numera ger korallreven mer civiliserade intäkter från turism, men man drabbades hårt av lågkonjunkturen och utmed paradisstränderna ligger gamla hotellanläggningar öde. Korallsand är den enda exportvara man har sedan kokosplantagen lades ner.

Man har här en helt galen prissättning. En taxiresa på 15 kilometer fram och tillbaka till staden kostar 50 USD, så det är inte konstigt att taxibilarna får vänta förgäves på kunder. Vi kommer oss i alla fall för med att ta iland cyklarna. Det blir en hel del oljande och mekande för att få dem på gott humör efter att ha varit undanstuvade i ankarboxen sedan vi lämnade Grenada. Cykelturen in till Codrington går i flygande fläng med vinden i ryggen men tillbakavägen blir desto jobbigare. Vi gör resan två gånger, först för att åka till fregattfågelkolonin, och sedan för att besöka tullmyndigheterna.

Resan med guide ut till mangronveträsket där fregattfåglarna häckar kostar också 50USD (verkar vara ett standarspris här) men vi tycker att det var värt det. Det här är den största häckningsplatsen för fregattfåglar vid sidan av Galapagos dit hanarna drar iväg om en månad för en andra häckningssäsong, men nu var det fullt drag och riktigt imponerande.

Nu var dags för utklarering och vi var väl förberedda eftersom vi hört att det kunde vara en riktig utmaning att hitta alla myndigheter och genomföra formaliteterna. På cykel ger vi oss in till stan och svänger förbi flygplatsen där guideboken beskriver att den första myndigheten, Port Authority, ska finnas. Pass och inklareringspapper visas upp och vi får betala 70 ECD per person, dyrt tycker vi men alla öar har sina egna avgifter så det är väl ingen idé att protestera. Vidare till Immigration som skickar oss vidare till Customs som vi måste besöka innan, här fyller vi i utklareringshandlingar och får några stämplar av en trevlig tjänsteman. Tillbaka till immigration där vi visar våra papper och kvittot från flygplatsen. –Varför har ni betalat det här? kvinnan börjar ringa runt och skälla på sin kollega på Port Authority och skickar så iväg Mats till hamnkontoret som sitter på turistbyrån för att få ett tillgodokvitto. Under tiden fyller jag i nya blanketter och får fler stämplar. Nu återigen till flygplatsen för att få tillbaka våra pengar – inga sura miner. Alla var vänliga och korrekta och vi fick lite extra motion på köpet. Så var allt klart för den här gången.