Le Marin är ett ovanligt skyddad område. Inne i marinorna ligger drygt 600 båtar och ute i vikarna ligger flera hundra till. Det är allt i från passerade båtar i toppskick som Farr 56:an Victory Too som vi tidigare mött i Dublin till rena vrak, en del övergivna en del som funkar som bostäder för folk som jobbar i land. Det är nästan som ett helt flytande samhälle som vi åkte jolle igenom då vi valde att ankra i en av de bortre vikarna. Vissa båtar har redan nu förberett sig på orkansäsongen och knutit fast sig i mangroven. Förutom Anders på Victory Too som vi gästade på god ost och vin han fått som tack för en räddad jolle stötte vi också på Sveriges mesta långseglare Rolf Bjekle och Deborah Shapiro. De har seglar mer en 200 000 sjömil med Northern Light och t ex legat infrusna en vinter i Antarktis!

Ett annat sätt att ta sig hit är att lifta med bilar och båtar, det har Henrik gjort på sin resa mot Vancouver och vidare ut på Still Havet. Vi möttes helt hastigt på dingebryggan.

Här bytte vi kylvattenpump till kylboxen, fixade diverse smågrejor och passade på att handla olika båtprylar då det finns massor av båtaffärer. Efter att ha utforskat omgivningarna, bland annat mangroven, kände vi att vi ville ut i lite friskare vatten. Vi fyllde vattentanken med 800 liter färskvatten (inte samma vattenbrist som på öarna söderut, vi har till och med haft riktigt rejält regn en natt) och tog oss ut till Sante Anne. Det är en by i början på viken. Härifrån finns det en vandringsled ner runt Martiniques sydspets. Vi gick de första fem kilometrarna. Ibland inne i skogen, sedan på stranden och då och då även ute i vattnet. Vi passerade flera fantastiska ständer med olika inriktningar; en med massor med lördags-picknickade lokalbefolkning och hög musik från DJ:s mitt i skogen!, en med nästan bara nakna ensamma män, och en jättestrand där resten av ön tillbringade en ledig lördag. När vi skulle vända lossnade hela sulan på min ena sandal, men Ingela hittade en gammal fiskelina på stranden. Barfota mesta vägen och sedan hjälpligt hopsnörd tog vi oss tillbaka till båten rätt trötta. Kvällen innan var vi föresten på en lokal marknad med underhållning. Förutom dans och försäljning var det en man som spelade kreolsk säckpipa – det instrument som följt oss på denna resa.

Från Sante Anne seglade vidare norrut till Trois-Ilets, en liten by söder om huvudstaden Fort de France. Här var det mycket lugnt, grodornas kväkande var kvällsunderhållningen. Det lokala bageriet höll oss inte bara med färska baguetter utan även med ljuvliga bakelser! En dag vandrade vi med hjälp av en usel gratiskarta som gav oss en lång och vacker vandring inåt landet, nästa dag tog vi iland våra cyklar och hittade Karibiens första cykelbana – bara 200 meter lång men ändå – vårt mål var turistorten Anse Mitan där vi hoppades hitta Internet. Efter flera misslyckade försök gick vi in på det tjusigaste strandhotellet och i receptionen gav de oss koden i tron att vi bodde där. Dagen fick dock en trist avslutning då vi kom tillbaka till den kommunala jollebryggan och vi såg att årorna till vår jolle var stulna. Åror är ett måste här, stannar utombordaren driver man ut på havet på några minuter om man inte kan ro – nya åror måste fixas. Nästa morgon ringer vi till båtbutiken i huvudstaden Fort de France, jo de har åror hemma. Vi har varit en vända till stan med färjan några dagar tidigare men nu tar vi båten dit. Ankringen mellan fortet och färjehamnen är rullig men vi stannar bara en timme för att köpa åror och lite mat. Vi fortsätter norrut till Sante Pierre. En ort som var tänkt som huvudstad men som utplånades vid ett vulkanutbrott i maj 1902. Svår ankring i en vid vik där man måste hitta den smala hyllan på 10-20 meters djup, innanför blir det för grunt och utanför blir det direkt bråddjupt. När vi letar plats ser vi den amerikanska träbåten Cherub som vi senast såg utanför La Gomera på Kanarieöarna, det är en helt elfri båt förutom en solcell för att driva musikanläggningen!