En vecka har vi legat i marinan i Sada. Alltså fast förtöjda för första gången sedan Irland. men det är ingen större fördel. Visst, vi har el och obegränsat med vatten och kan gå iland när som helst men rörelserna i båten blir mycket tristare. Fendrarna skaver och det rycker och drar i linorna, här så mycket ett en lina nästan nötts av, gummidämpare (tjockaste modellen) har gått tvärs av. Vi föredrar att svajankra, tyst, lugnt och med sittbrunnen i lä – och gratis!

Att vi gick till Sada berodde främst på att vi läst i en engelsk båttidning om en bra marina, de flesta andra väljer viken mer till väster med den större staden A Coruña.

Efter en vecka har vi nu fått bottenfärg levererad (en 20 liters hink som väger 42 kg – nästa omöjlig att flytta på!), vi har fortsatt målningen av däcket. Fören fram till överbygganden och babords gångbord är helt klart. Oljning av teak på däck. Oljebyte i både motor och insprutningspump. Bad- och räddningsstegen har fått ny placering pga. vindrodret i aktern. Sada är mer av en riktig men mindre stad. Det finns en stor strand mitt i centrum men inte många badar, här väntar man till klockan blir sex-sju sedan fylls hela parken innanför stranden av folk och aktiviteter. På eftermiddagen är det helt tomt överallt.

Då marinan är den största i regionen (över 800 båtar) finns tre båttillbehörsaffärer, verkstäder mm. Två hus sticker ut: Kulturhuset i betong som lutar och drar åt olika håll och La Terraza, en restaurang som även varit järnvägsstation. Det huset är från 1912 och påminner en del om Gaudis byggnader i Barcelona.

En cykeltur till La Coruña blev fem mil och avslutades med byfest på vägen tillbaka. Förberedelserna för festen pågick redan när vi passerade på förmiddagen. Vi var förstås för tidiga när vi kom tillbaka vid sjutiden men fördrev tiden med att besöka porslinsutställningen vid keramikutbildningen i O Castro. Riktigt bra grejor där vissa påminde om Stig Lindberg och Lena Larsson.

När festen väl kom igång såldes jätteportioner med grillat (bara kött och korv och en liten bit bröd), förutom baren förbereddes den andra drycken. Stora kärl fylldes med 10 liter sprit från bag-in-box, ett kilo socker och skalet av en citron. Blandningen tändes på och genom att röra och hälla fick de elden att utvecklas. Efter någon timme serverades drycken i porslinsmuggar från skolan. Av citronen märkts inte mycket det smakade mest ljummen fulsprit. Tre grupper spelade, en studentikos blåsorkester sedan en säckpipsgrupp (igen!) innan kvällens höjdpunkt – ett slags dansband med scenshow och ambition om att egentligen vara på ett mycket större ställe än denna by. Men efter ett tag dansade alla över sextio år (halva publiken). Sista programpunkten skulle vara kringlor och choklad klockan 03 på morgonen men då var vi sedan länge tillbaka i båten.

Ytterligare en svensk båt finns här. Me Too från Nynäshamn har legat på land en dryg månad i väntan på ny mast. Den gamla bröts av på Biscaya i 21 meters vind och ligger nu på botten. Margit och Lennart är trevliga och tuffa seglare som nu med ny rigg fortsätter in mot Leijonbukten i Medelhavet.

Vi fick någon kommentar om att vi skriver mer sällan nu. Då kan ni ju sticka emellan med att läsa resebreven från denna stålbåt, Levana på väg mot Svarta havet som redan innan de lämnat Sverige ringt sjöräddningen tre gånger, mycket underhållande!

Det blev föresten ingen bottenmålning i Sada. Efter nästan en vecka när färgen kommit och allt var förberett och akterstag, radar mm var bortmonterat försökte vi lyfta båten. Vi backade in i facket under kranen (en halvmeter tillgodo på var sida…), men deras längsta sling till lyften visade sig vara för korta så beslagen kom mot relingen och skadade färgen – vi avbröt och kommer nu att söka efter en större lyft.