Midsommar firade vi i Fort Augustus – den första plats vi besöker på denna resa som är inriktad på turister. Här finns bara en livsmedelsaffär men flera suvenirbutiker. Byn är mysig och helt uppbyggd runt kanalen. Det är något som vi har undrat över och pratat om. I Inverness följde staden själva floden som nu bara var några decimeter djup. Trots att kanalen har funnits i 187 år ligger den i stadens utkant. Några villor kantar den men annars är det helt tomt på båda sidorna.

Den sill vi trodde fanns i kylen hade vi både ätit upp och glömt så nu var goda råd dyra. Affären visade sig ha två burkar med något som såg ut som hela sillfiléer, rullade och med träpinnar stuckna igenom. Det fick bli en snabblag med morötter, rödlök, socker och ättika. Ett snabbt uppkok och sedan fick sillen åka i och kallna i lagen. Och det smakade riktigt bra. Midsommarmiddagen som förutom sillen innehöll jordgubbar och allt annat som sig bör intogs på s/y Splendid som vi nu kommit ikapp.

På söndagen var det så dags för oss att slussa upp för de fem slussar som trappan mitt i byn består av. Varje slusskammare omsvärmades av turister, nu var vi (och de andra fyra båtarna som gick samtidigt) underhållningen. Skulle något spännande hända? Den enda dramatiken var att hyr båtarna slog ihop för mot akter när vattnet strömmade in, och det syntes på dem att det hänt även tidigare.

Nu är vi ute på den mittersta av de tre sjöarna, Loch Oich, och vi har nu kommit till sidan 116 i boken. Ena sidan av pontonbryggan där de låg med Rustica var som tur var ledig. (Det är ont om tilläggsmöjligheter mellan slussarna men de flesta båtar verkar dras till bebyggelsen så vi har fått plats överallt där vi har planerat). Efter att ha tittat på slottet, (de inhägnade ruinerna som man inte får gå in i, och om man gör det så är det på egen risk, som det står på skyltarna) följde vi floden upp till byn och dess pub. Det blir nog inte något nattligt besök i ruinen, det får räcka att läsa om det i boken.

Nu har vi föresten slussat den sista slussen uppåt. Från här bär det utför ner till havet. Nästa gång vi slussar uppåt blir i Panama – nej jag bara skojade… kanske.

Under måndagen klarade vi av den sista sjön, för smal för att kryssa på (i alla fall enligt Nils och Mats) och den sista delen av den grävda kanalen. Nu märks det att vi nått till Skottlands västkust, molnen rullar in och vi har inte sett de nu ännu högre bergstopparna på hela dagen. Under eftermiddagen var det ett fint regn som av en blomspruta i ansiktet hela tiden. Nu ligger vi ovanför slusstrappan Neptune’s Staircase (19 meter fördelat på åtta slussar) som leder ner till havet.