När vi klev på tåget för drygt två veckor sedan var det första gången vi lämnade Elin Alida sedan påsken 2009. Resan genom Cornwall och vidare mot London gick genom ett böljande grönt och vackert landskap. Över till kontinenten var tunneln, Eurostar, enda alternativet.

Här höll det på att bli tvärstopp. Inte visste vi att det var säkerhetskontroll och passkontroll precis som på en flygplats för att åka tåg under Engelska Kanalen. Mats pass gick ut redan i april när vi var på St Barth och fotosidan som varit lite lös släppte helt när tullarna som bordade oss utanför Falmouth kollade det. Efter att ha lovat att åka raka vägen hem och direkt skaffa ett nytt pass (vilket ju var vår avsikt) släpptes vi igenom. Via Bryssel, där vi träffade dotter Anna i femton minuter mellan tågen (hon åkte mot Sverige dagen efter oss) tog vi oss med fem ytterligare byten till Stockholm.

En del nya hus har byggts, och när vi var tvungna att fråga hur man nu för tiden gör när man betalar på tunnelbanan och vår sparade svenska sedel var på väg att bli ogiltig kände vi att vi varit borta länge.

Det blir en vecka fylld av möten med vänner och släktingar, bland de första vi träffar är våra vänner och flitiga bloggkommentatörer Maria och Michael. En vecka senare, efter Vivi och Nils, vår äldste sons, fina bröllop vid Båven, (vi har inga egna bilder, men här finns proffsfoton),  tog vi tåget tillbaka, denna gång via färja mellan Holland och England. Vi kom tidigt till London och hann med ett besök på Tate Modern och Miró-utställningen.

Plottern som ju slutade fungera sista dygnet från Azorerna visade sig inte vara möjlig att reparera. Trist med en så stor utgift nu på slutet men det kunde ha hänt vid ett mycket sämre tillfälle. Ännu tristare var att Rymarine inte längre säljer den modellen vi haft och att den nya modellen inte går att koppla ihop med vår radar. Låga priser och billiga pund gjorde att vi köpte en ny radar och satsar på att sälja den gamla i Sverige.

Ett antal båtar har förtöjt utanpå oss och en av dem, en katamaran råkade köra in i oss. Deras vassa hörn gjorde en ful skada i vår reling och stukade vårt mantåg. Att svetsa och måla här skulle ta för lång tid så vi skjuter upp det till vi är i Sverige men vi har gjort klart med ersättning och så.

För några dagar sedan dök Tarisa III upp vid bryggan. Mats hade ny besättning och vi har (som vanligt) haft trevligt ihop och goda middagar tillsammans.

Nu har vi fått fart på den nya tekniken och är sugna på att komma vidare.

Blir det Cherbourg nu? Med fungerande AIS och nära land bör ni kunna följa oss via MarineTraffic hela vägen hem.